Inte så här jag vill ha det!

Det här är väl ett ganska tråkigt inlägg så känn ingen tvång att läsa det :P

Jag har hamnat i någon slags kriskorsning eller hur man nu ska se det.

Ålderskris - eftersom jag kommer att fylla 30 i år och eftersom det varit en del jobbiga livshändelser med dödsfall och sjukdomar och sådant de senaste åren.

Jobbkris - eftersom jag är uppsagd och inte har någonting att gå på och ingen aning om vilket håll jag ska gå.

PMS - och vi vet ju all hur det är :P

Pluggkris - eftersom jag ska göra en examination imorgon som jag inte känner mig ett dugg säker på och som jag inte ens vet riktigt varför jag ska göra. Jag brukar innerst inne veta att jag kommer att klara examinationer och prov även om jag känner mig osäker men den här gången vet jag inte om jag verkligen vet vad jag ger mig in på.

Kognitiv beteendeterapi handlar mycket om att känna efter var man är nu, att vara i nuet och känna att man är på rätt väg - att den leder mot den och hur man vill vara - och sätter jag mig och tänker så nu så inser jag ganska snabbt att jag hamnat lite fel gentemot hur jag vill att det ska vara.

Så... allra helst skulle jag nog vilja skrika och slå på något men det kan jag ju inte göra eftersom man inte "får", eller? Kontrollbehovet säger nej. Kontrollbehovet som är det som gör stressen ännu svårare att hantera.

Om det fanns en panic button skulle jag trycka på den nu så att jag slapp på illa över saker som jag egentligen inte har någon anledning att må illa över. Men ibland är det bara att känna hur man känner och acceptera att det är så det känns just nu.

Jaja... allting går i perioder. Det här är en av de sämre men det finns ljusglimtar nu med.

Det är hur häftigt som helst att vara med om Antons utveckling (även om han tycker att jag är världens tråkigaste mamma som bara sitter och läser och skriver och pluggar hela tiden), jag har en massa musik i huvudet (även om ingenting kommer ut eftersom jag inte har tiden att få ut den just nu) och jag har ett grundliv som jag är väldigt nöjd med. Jag måste bara hitta tillbaka till hur jag vill att det ska vara och sluta få panik över allt hela tiden. Så tappad bakom en vagn är jag väl inte att det ska vara omöjligt att få tag på ett nytt jobb i slutändan? Det är bara väldigt läskigt med allt nu!